"Skadebiten ser fantastisk ut just nu"

Publicerat i: OBOS Damallsvenskan Anke Preuss, Evelyn Ijeh, Hanna Andersson, Hanna Wijk, Julia Roddar, Jörgen Ericson, Matilda Lundblad, Sabrina D´Angelo, Shannon Lynn, Zećira Mušović
I Göteborg är det mesta positivt just nu. Ny klar seger mot Djurgården, serieledning och allt fler spelare tillbaka från skada. 
 
Julia Roddar torde vara ganska nöjd just nu. Efter att ha inlett säsongen på bänken kom hon in i den 16:e minuten mot Eskilstuna och gjorde lagets enda mål. Mot Djurgården i går gjorde hon lagets båda och var en starkt bidragande orsak till den stabila segern som förde Göteborg upp i serieledning. I Göteborgsposten kallar man henne för vikarierande vänsterytter, men frågan är om hon är vikarie eller om hon tagit tillbaka sin startplats. Hursom helst så borde det vara svårt att plocka bort henne från startelvan nu.
Tillsammans med Linköping så är det, enligt mig, Göteborg som imponerat mest. Göteborg vinner matcher, är stabila och spelar en bra fotboll. Laget är komplett där Jennifer Falk är en stabil och trygg målvakt längst bak. I backlinjen har laget fått ett par tunga skadeavbräck men nu anförs den lagdelen av Emma Kullberg och hon gör det med den äran. Mittfältet är stabilt och forwards är ett ständigt hot. Laget har också en hyfsad bredd och kan sätta in talanger som Hanna Wijk, Evelyn Ijeh eller Hanna Andersson.
Dessutom börjar lagets skadelista att minska och fler spelare är i träning igen och i Göteborg hyllar man klubbens medicinska team och till GP säger tränare Jörgen Ericson:
- Skadebiten ser fantastisk ut just nu, peppar, peppar, ta i trä. Vårat fysteam gör ett enormt jobb och håller koll på spelarna. Allt beröm till vårt medicinska team.
En av de som jobbar med spelarnas fysiska status är lagläkare Matilda Lundblad och hon säger i samma artikel:
- Det är roligt att höra. Jag tycker att vi har ett väldigt bra samarbete med tränarna. Grunden är att man har en bra förståelse för varandra, säger Lundblad.
Även fast Göteborg har ett par långtidsskadade så har de Emma Berglund tillbaka i träning, och det skapar ytterligare förutsättningar för laget att kunna rotera spelare med för hög belastning och det känns som att klubben har vad som krävs för att gå hela vägen i år.
 
Vittsjö har, som ni vet, fått målvakten Sabrina D´Angelo korsbandsskadad, vilket är ett hårt slag för klubben och givetvis Sabrina själv. Tur i oturen är att laget har en rutinerad och erfaren back-up i skotskan Shannon Lynn. I går gjorde Vittsjö dock klart med ytterligare en målvakt när de värvade in tyskan Anke Preuss från Liverpool. D´Angelo ska enligt uppgifter till Aftonbladet magnetröntgas i början av augusti och tydligen finns det ett litet hopp om att det inte är helt sönder och att hon eventuellt kan vara tillbaka inom åtta veckor.
Det är så oerhört tragiskt med alla dessa korsbandsskador och knäskador. Jag läste någonstans att det handlar om 11-12 korsbandsskador och det är en på tok för hög siffra. Jag har tidigare varit inne på att lagen började matcha tufft direkt efter ett långt matchuppehåll och då saknar spelarna just matchtempo, timing och perception. Jag hoppas innerligt att skadorna minskar i takt med att spelarna mer och mer kommer igång med maxprestationer, som en match innebär. 
Sedan kan man inte annat än att bli förbannad när man ser Zećira Mušović twitter-inlägg om planen i Umeå. Nog fasen borde det finnas krav på underlaget i vår högsta serie. Dåliga underlag kan mycket väl vara ett upphov till att skadorna ökar. 
Fotboll är en extremsport och det kräver ständiga kontroller av spelarna. Det kräver förberedelser och det kräver återhämtning Jag tror att klubbar behöver utveckla sina medicinska team ytterligare, för att kunna förbereda spelarna ännu bättre. Tyvärr ligger de flesta lagen i damallsvenskan på sitt maximum av vad de klarar ekonomiskt och då kanske någon klubb gör det näst bästa i stället för det bästa med personal kring prehab och rehab.
 
Med en viss risk för att jinxa skriver jag detta. Jag börjar tröttna och ledsna en aning på hur det ser ut i idrotts-Sverige, och jag är nog inte ensam. Tomma läktare. Handsprit på pressläktaren. Klubbar som blöder ekonomiskt.
Samtidigt förekommer fester av olika slag. Trängsel på varuhus. Folk som trängs utanför arenor. Uteserveringar fylls på med människor och stränder som överbefolkas. I samhället känns det som att livet rullar på som vanligt; utom i vår elitfotboll.
Jag läste i Hallandsposten i dag att dödligheten i år inte överstiger det normala. Jag läste att medianåldern på avlidna är 87 år och majoriteten av dessa personer hade fyra-fem andra sjukdomar och att de inte tvunget avled på grund av covid19, utan med anledning av andra kroniska sjukdomar.
Fotboll, som är en del av underhållningsbranschen, får inte ha några gäster på sina arenor. Ändå måste det vara betydligt säkrare att sitta på Vittsjö idrottsplats, Umeå energi arena, Stockholms stadion eller Kristianstad fotbollsarena, än på vilken uteservering som helst. Ta exempelvis Kristianstads fotbollsarena, där det går in 1 200 sittande och 1 300 stående. Det skulle gå hur lätt och riskfritt som helst att få in 600 sittande och lika många stående. Visst, det kräver mer av organisationerna i klubbarna eftersom man behöver organisera en utspridd publik men det måste det vara värt. Sedan måste individer med hög risk att bli svårt sjuka ta ett eget ansvar att stanna hemma. 
Jag vill ha elitidrott även efter denna pandemi och då tycker jag att Danmark och deras förhållningssätt till publik är en förebild. När man dessutom läser att fotbollen inte ens får någon kontakt med Folkhälsomyndigheten så börjar i alla fall jag att misströsta. Jag vill förtydliga att jag inte saknar empati med dem som blivit sjuka, men jag tycker att det känns konstigt att vissa verksamheter inte får fortgå medan andra kör på som vanligt. Rekommendationerna saknar rättvisa.